Läste precis i Amingsnytt som Amningshjälpen ger ut. Jag citerar:
”De zambiska kvinnorna ammar i genomsnitt varje barn i mellan ett och ett halvt till tre år. Barnens fria tillgång till bröstet och den vardagliga exponeringen av ammande kvinnor bidrar till en avslappnad attityd till amning.”
Det är PRECIS DET jag menar i mitt tidigare inlägg. Att eftersom vi inte ”stimuleras” med bilder och scener av ammande mammor eller födande kvinnor så VET vi ju inte hur det är på riktigt!
Nu menar jag inte bilder i tidningar eller scener ur ett halvdramatiserat BB på TV. Utan verkligheten.
Vart sitter alla ensamma mammor med sina tårar och kämpar? Jo hemma på kammaren utan nåt vidare support från andra kvinnor.
Bara outtalade krav på att vara duktig, glad och lycklig. Välsminkad och nystädad. Med en frisk fläkt av vår och blomster. Och en bebis skall vara rund och trind och le…
Så är det ju inte för de flesta.
Många sitter i timmar och ammar. Bebisen bajsar, kräks, kissar och gråter. Mammans bröst läcker, spänner, är såriga och blöder. Mamman är trött och hungrig. Och törstig. Tårarna rinner och så fort bebisen skriker går det en blixtsnabb, knivskarp pil, rakt in i själen. Och den gör riktigt ont.
Tänk om vi nu skulle gå ner på BVC tex. Bara sätta oss i väntrummet och amma tillsammans. Bara tjöta. Och känna. Och se hur det är för alla andra. Och uppleva att jag är inte den enda i hela världen som har det lite jobbigt just nu.