Bra artikel i SvD

Åsa tipsade om en bra artikel som jag lägger upp här, för säkerhets skull lägger jag upp den här ifall de plockar bort den från nätet : )


Beröm är inte kärlek
För att stärka barnets självkänsla måste det finnas minst en vuxen som ”ser” barnet och erkänner det som det är. Danske familjeterapeuten Jesper Juul varnar dock föräldrar för att strävan efter god självkänsla hos barnet kan bli ytterligare en prestation som ska bevisa att föräldrarna är perfekta.

Olivia Leikman, 15 månader gammal, leker bland höstlövenn i Vasaparken. Att bli sedd och lyssnad på är viktigast för att barnet ska utveckla en god självkänsla.

17 november 2005 kl 05:30, uppdaterad: 5 november 2007 kl 15:34

Ett nyfött barn. Föräldrarna tittar storögda och stumma av förundran på det lilla knytet som bara sover och sover. Vilket mirakel! Ett litet underverk.

Aldrig blir vi väl så sedda och får så mycket uppskattning – för så lite ansträngning – som under den där allra första spädbarnstiden. Då räcker det ofta med att öppna ena ögat eller ge ifrån sig en liten gäspning, för att omgivningen ska bli alldeles till sig av beundran.

Men hur mycket föräldrar och andra än gläds åt barnets existens, dröjer det inte länge förrän bedömningar och prestationer smyger sig in i uppskattningen: ”Oj, vad duktigt du rapar.” ”Vad söt hon är i den där tröjan.” ”Och vad bra att du drack upp hela vällingflaskan. Nu blir mamma jättenöjd.”

– Många föräldrar tror att barn känner sig värdefulla och utvecklar en god självkänsla om de ständigt får beröm, men det är en missuppfattning. Vi vet sedan länge att barn som ständigt utsätts för negativ kritik under uppväxten får dålig självkänsla, men det är lika destruktivt för självkänslan att hela tiden få beröm, konstaterar den danske familjeterapeuten Jesper Juul.

Han är chef för Kemplerinstitutet – ett utbildningscentrum för familjeterapi och rådgivning – och har mångårig erfarenhet av arbete med familjer i kris. Dessutom har han skrivit en rad böcker om barn och familjer. Senaste boken Livet i familjen (Albert Bonnier förlag, 2005) kom i dagarna ut på svenska.

Som respekterad familjeterapeut och eftertraktad föredragshållare har Jesper Juul rest omkring mycket i de nordiska länderna och träffat många ur dagens föräldrageneration. De flesta har väldigt höga ambitioner när det gäller föräldraskapet och är väl medvetna om vikten av en god självkänsla.

– Föräldrarna vill ge sina barn allt, men i Skandinavien har många ett lite stereotypt sätt att förmedla kärlek till sina barn. Ofta handlar det just om att ge väldigt mycket beröm.

– Självförtroendet kan stärkas av sakligt beröm och kritik vid rätt tillfälle, men vill man hjälpa sitt barn att utveckla en bättre självkänsla är det ingen bra metod.

Många av våra tankar kring pedagogik och barnuppfostran kommer från USA och där har man länge varit väldigt inriktad på att ge uppmuntran för att stärka barns självförtroende.

– Det är förstås helt okej att ge sitt barn beröm då och då, men sker det hela tiden så gör det på sikt att barnen blir osäkra och utifrånstyrda personligheter som riskerar att slösa bort sin livsenergi på att försöka leva upp till omgivningens förväntningar. Eller så får de uppblåsta egon och blir extremt självupptagna i sin eviga jakt på bekräftelse, säger Jesper Juul.

Som förälder kan man ju inte skydda sina barn från alla svårigheter som de kommer att ställas inför under livet: taskiga kompisar, betygshets, extrema skönhetsideal, en tuff arbetsmarknad . I stället sätter många sitt hopp till självkänslan. Lyckas man bygga upp en inre trygghet hos sitt barn så klarar han eller hon förhoppningsvis att hantera de här situationerna hyfsat på egen hand.

Men hur gör man då för att stärka självkänslan? Räcker det med att överösa barnet med kärlek? Nej, enligt Jesper Juul är föräldrakärleken ingen garanti för god självkänsla. Åtminstone inte i sig. Hans erfarenhet är nämligen att alla föräldrar älskar sina barn, men beroende på deras egen familjebakgrund har de varierande förmåga att uttrycka sina känslor. Och även om mammas eller pappas hjärta är fyllt av kärlek, är det inte till så stor hjälp om han eller hon aldrig lyckas uttrycka den på ett sätt som gör att barnet känner sig älskat.

För att barnets självkänsla ska växa krävs två speciella ”näringsämnen”. För det första måste det finnas minst en vuxen i omgivningen som verkligen ”ser” barnet och erkänner det som det är. Det kan kanske låta enkelt, men det finns flera fallgropar.

En vanlig sådan är att man som förälder flyttar sitt fokus från barnets varande till barnets prestation. I boken Ditt kompetenta barn ger Jesper Juul ett tydligt exempel på det. En flicka som åker rutschkana i lekparken, ropar förtjust: Mamma, titta! Mamman svarar glatt: ”Vad duktig du är och vad bra det går!” Även om svaret är välment, blir det olyckligt, enligt Jesper Juul. Den lilla flickan är helt uppe i sin upplevelse av att susa ner för kanan och har över huvud taget inte tänkt på om hon är bra eller duktig på att åka. När hon ropar till mamman att hon ska titta, vill hon bara få sin upplevelse och känsla bekräftad, men till svar få hon i stället en bedömning: Vad duktig du är.

– Barn behöver bli sedda som de är och inte bara för vad de gör, men tyvärr faller många in i det här bedömande sättet att tala till barn. Om man pratade på samma sätt till vuxna, skulle vi genast känna hur fel det blir. Hemma hos oss lagar jag exempelvis mycket mat och om min fru varje dag skulle kommentera det med ”Vad duktig du har blivit på att laga mat”, skulle det kännas som om hon talade till mig och inte med mig. I stället säger hon kanske ”Oj, vad gott!” eller ”Vad skönt för mig att du lagar maten här hemma”. Då kännas vår relation mycket mer jämlik och det uppstår ett verkligt möte mellan oss. Jag känner mig sedd.

En annan fallgrop när det gäller att ”se” sitt barn är att man som förälder låter sina egna känslor komma i förgrunden och skymma barnet. För att återvända till flickan på rutschkanan: Medan den första föräldern svarade att flickan var duktig, kanske en annan spontant ropar: ”Se upp så att du inte ramlar och slår dig!” I stället för att bekräfta barnet i hans eller hennes hisnande upplevelse, sätter föräldern då sina egna oroskänslor i centrum.

– Överdriven oro är också skadlig för barns självkänsla. Det är en tydlig signal om att man som förälder inte tror att sonen eller dottern kan klara sig. Mammor eller pappor som är väldigt oroliga, bekymrade eller känner ångest inför en massa saker kring sitt barn måste försöka dela de känslorna med andra vuxna och inte överföra dem på sitt barn, säger Jesper Juul.

Det andra näringsämnet som göder självkänslan är att barnen får känna sig värdefulla för andra personer. Och då inte bara för vad de gör, utan helt enkelt för att de finns till.

Jesper Juul konstaterar att många föräldrar i dag ställer höga krav på sig själva och vill ge sina barn allt. Men relationen mellan barn och föräldrar inte är någon enkelriktad gata utan en tvåfilig väg. Föräldraskapet handlar inte bara om att ge, utan också om att se och ta emot det som man får av barnet.

– Rent konkret kan det handla om en konflikt mellan mamma och son. Efter bråket kanske mamman reflekterar kring vad som egentligen hände och kommer efter en tid på något som hade med hennes egen häftiga reaktion att göra. Om hon då går tillbaka till sonen och säger att hon nu förstår vad hon gjorde för fel och tackar honom för att hon fick hjälp med att bli lite klokare, kommer sonen att känna sig betydelsefull och värdefull för sin mamma. Sådant stärker självkänslan.

Dagens föräldrar lägger alltså stor vikt vid barnens självkänsla och inre tillit, men så har det inte alltid varit. Går man ett par generationer tillbaka var målet inte alls att barnen skulle bli sig själva, utan att de skulle anpassa sig till omgivningen och uppföra sig väl. Jesper Juul minns själv att han under sin egen skoltid inte fick börja en mening med ”jag” eftersom det uppfattades som egoism.

Under de senaste 25 åren har psykologin lagt allt mer fokus på individen och det är förstås en utveckling som han välkomnar. Samtidigt ser han en risk för att god självkänsla hos barnet blir ytterligare en prestation och ett bevis på att föräldrarna är perfekta.


– I sådana fall blir barnen objekt för sina föräldrar och då är man farligt ute. Om föräldern hela tiden försöker checka av dotterns eller sonens självkänsla, kommer han eller hon att känna sig bedömd och skuldtyngd om mamma eller pappa inte verkar riktigt nöjda. Då riskerar självkänslan snarare att skadas.

– I dag vet vi mer om barns psykologiska utveckling och de senaste året har jag träffat många föräldrar som ställer väldigt höga krav på sig själva. Men det finns inga perfekta mammor eller pappor. De absolut bästa föräldrar som jag känner till gör ungefär 15-20 fel per dygn. Om man själv ligger på 30-40 i genomsnitt tycker jag att man kan ta det lugnt. Först om man ligger över 50 ska kan man kanske behöva lite professionell vägledning.

ANNA LAGERBLAD