Läser i Amningsboken (Kristin Svensson, Malin Nordgren) om amningens historia. Det är VERKLIGEN fantastiskt hur ett sekel fullständigt kan rasera kvinnors amning.
Har just lärt mig att barn ammar också. Mammorna ammar sina barn som också ammar. De ammas inte alltså. Helt i min linje.
Jag har ammat mina barn fullt i 6 månader och sedan har de fått bestämma själva. Det har blivit ungefär ett år med var och en av de tre. Alla tre hade givetvis helt olika sätt att amma.
Nummer ett, ömt omhuldad som ettor brukar vara. Ammade i 10 minuter varje gång sedan var det klart. Två timmar senare var det dags för nästa 10-minutare. Januaribarn. Mjölkstockningar titt som tätt, man lär sig snabbt känna igen symtomen när febern kommer… Han låg i mitten på stora sängen och jag snurrade runt ovanför honom för att lyckas amma från alla håll. Vilken syn! han kunde minsann suga när det gällde.
Nummer två, föddes rätt ut i hetaste sommarvärmen. Satt fast på bröstet i minst 45 minuter och ville inte släppa taget. Om igen efter två timmar. Minns det generellt som att vi tre (gossarna och jag) satt och svettades på golvet.
Nummer tre. Övat på att amma. Novembertös. Lillasyster fann sig i att amma varsomhelst. Amningsplaggen utgjorde basen. Ståendes, gåendes, liggande, i bilen efter stormen Gudrun mitt på motorvägen med ett stort träd framför. Enda barnet som fick tillägg. Hon var stor för tiden och de oroade sig för att hon skulle få lågt blodsocker om hon inte fick i sig ordentligt innan mjölken rann till. Vi ammade, hon fick tillägg, hon kräktes, vi ammade, hon somnade. Det är inget fel på den ungen.