Läser ”Föräldrastödsutredningen”.
Kom och tänka på alla pappor.
Pappan i vår familj satt troget vid min sida på förlossningen. Han hade fått (av mig) tydliga instruktioner om vad som skulle ske. Om det händer gör si, om det händer gör så.
TÄNK om han hade fått en kväll förlossningsförberedelse för blivande pappor.
En kväll innan första barnet kom. En kväll innan andra barnet kom. En kväll innan tredje barnet kom…
Men det fick han inte. Hade han fått det kanske jag inte velat bli doula. Kanske hade tänkt att alla pappor är säkert lika fullkomliga som han i vår familj.
Minns en av förlossningarna. Tror det var nummer ett. Det gjorde så ont. Jag stretade emot så gott jag kunde. I 15 timmar låg jag i förlossningsalen och stretade emot varannan, var tredje minut. Så gott jag kunde.
En barnmorska var inne och frågade vad pappan gjorde.
”Hon tycker det är skönt när jag gör så här.” Jag minns det så väl. Vad gjorde han då som var så skönt? Jo, han höll emot när jag med all kraft en födande kvinna kan ha pressade mitt huvud mot hans hand.
Mina käkar var hårt sammanbitna, min panna plattare än en pannkaka i hans varma, starka händer. Min hals och nacke var i klass med en gammal telefonstolpe. Mina axlar snuddade förmodligen mina örsnibbar, om de rent av inte knöcklade ihop dem…
Vi fick fortsätta för det funkade ju rätt bra tyckte vi. Vi visste ju inget bättre… Vi visste inte att en spänd mun med spända käkar har en direktlina till underlivet. Underlivet behöver vara rätt avslappnat för att bebisen skall kunna rotera ut i livet. Annars tar det rätt lång tid.
Det gjorde det ju också.
Fick tillslut en EDA för att kunna slappna av. Fjoff & plopp sa det då. Klart det gick att slappna av när det inte gjorde så ont längre. Han kom ut på nolltid i princip.
”Det här var vad du behövde för att kunna slappna av och släppa fram barnet!” sa barnmorskan stolt. Tro fan det.
Så. Nu väcktes tanken att anordna pappagrupper. Tänk om…