Jag är inte så bevandrad i adoptionsvärlden. Dock har ett par vänner till våra vänner rest hela resan, alla hållplatser, ändhållplatser och byten.
Jag kan inte påstå att jag förstår hur det känns, jag har dock förstått att för de flesta är det en bergochdalbana utan dess like. Jag vet bara hur otroligt lyckligt lottad jag är med våra barn och jag har ju följt många familjer på deras resa att föda sitt eller sina egna barn.
För mig har tanken att adoptera inte varit främmande. Jag trodde att jag skulle ha svårt att bli gravid så jag förberedde min man, redan när vi träffades, på att vi kanske skulle få adoptera. Jag har lätt att förstå att man kan älska ett sådant barn precis så man älskar ett som man burit själv. Inga problem.
För mig har tanken att adoptera inte varit främmande. Jag trodde att jag skulle ha svårt att bli gravid så jag förberedde min man, redan när vi träffades, på att vi kanske skulle få adoptera. Jag har lätt att förstå att man kan älska ett sådant barn precis så man älskar ett som man burit själv. Inga problem.
Så att få en liten inblick snett från sidan i denna familjs resa har känts inuti mig. Jag har känt deras längtan, hur ont det kan göra att inte veta exakt. Att sedan få ett barnbesked, ett foto, ett namn. Ett datum. Och sedan tillslut, träffa och känna kärlek vid första ögonkastet.
Idag var det dags. Idag fick de träffas för första gången. Tänk vilken UNDERBAR, helt OBESKRIVLIG känsla! Nu äntligen!
All värme och kärlek och grattis! Nu är är väl ändå föräldrakänslan där?!
Kram från era vänners vänner!
Kram från era vänners vänner!