Jag vet att jag är doula för att…

Jag känner mig redo. Redo för det mesta som kan hända en doula.

Jag vet att jag är doula för att:
~det ligger en ask med två ägg, namnskylt och en bit aloe av den medicinska sorten i väskan
~jag byter om i bagaget på min blommig folkabuss på Volvo Pentas parkering (tonade rutor)
~jag sover i bilen på parkeringen utanför förlossningen
~jag går och lägger mig redo på kvällen iförd doula-dress med tillhörande stödstrumpor och vaknar likaså påföljande morgon
~det första förlossningspersonalen ser innen på förlossningsalen är min rumpa då jag ligger på alla fyra på golvet, under den livsfarliga sängen (känns iallafall så när man ligger under…) och klämmer mamman (som sitter på en boll) om fötterna.

~jag står vid kaffeapparaten på förlossningsavdelningen och äter… hmmm… det ser ut som makrill i tomatsås? och dricker kaffe till
~jag ÅTERIGEN meddelar min man att ”min mammas” vatten har gått

~min telefon ringer fast det låter som ett gäng kossor som står och råmar, ah! det är hjälpmammekollegan och doulapartnern som vill något viktigt!

~jag frågar i kassan till lunchmatsalen om det är vitlök på champinjonerna i salladsbuffén. Kassörskan blir orolig och frågar om jag är allergisk. Svårt att förklara att man efter jobbet på Volvo Penta skall åka på förlossning eventuellt, man vill ju inte riskera att mamman inte klarar av andedräkten!

~”Foppa-tofflorna” tvättas separat i tvättmaskinen hemma efter ett arbetspass, de flyter bra
~jag står i sängen med rebozon runt magen på en mamma med verkar
~jag får sms som tackar för blåmärkena på benet
~jag får sms med uppdatering om tarmarnas status