Moderkakan igen

Fick en fråga om ifall jag ville vara med i en intervju angående placenta/moderkaksinkapsling. Tyvärr upptäckte redaktionen att ett snarlikt reportage just hade gjorts med Kim Kardashian (oj, oj, oj! Konkurrerar jag med henne?!)
Hursomhelst, de skriver att i princip alla däggdjur äter upp fosterkakan (som Jenny-doula säger) och att det hjälper till hormonellt med anknytningen men att människan inte behöver det av anledningen att vi knyter an genom sociala vanor. Jag håller inte med. Jag har kapslat in moderkakor och ser en röd tråd, det saknas socialt nätverk.
”…(although critics counter that this was likely developed as a practice to encourage hormonal bonding between mother and child, something that humans accomplish simply through our social habits)…”
Jag förklarade det häromdagen för en mamma som undrade varför man måste gå amningskurs, föda barn-kurs och så vidare nu för tiden. Det är lite det där med sociala vanor. Mina barn har sett oss föräldrar i köket tex. Vi har inte LÄRT dem att stå vid spisen, diska, plocka av och fram. De har ju varit med och sett hur man gör. De har sett hur det ser ut när man spiller, hur man torkar upp och hur man häller av pastavattnet i ett durkslag. Det är inga lektioner vi har haft för barnen, det är socialt arv liksom.
Just kring födelse och amning så saknar många det sociala arvet idag. Vi har bara sett Hollywood-förlossningar med vattenavgång, skrik, svett och blod. Eller andra dokumentära produktioner som är tjusigt ihopklippta så att inget blir trist men allt spännande.
Ina May Gaskin säger ofta att en bra förlossning är som att titta på färg som torkar. Roligare blir det kanske inte. Om någon skulle säga till mig att ”Du ska sitta här och titta på när en ny mamma och hennes barn föds! Det kommer att ta några timmar, det är som när färg torkar på en vägg!”. Jag hade inte blivit rädd precis.
Hur en mamma som får föda i trygghet och med tillit till sin kropp ser ut har inte ens många på sjukhus fått se. Michel Odent säger att den första interventionen sker när vi kliver ut genom dörren hemma och åker till sjukhuset. Så är det för många tyvärr. Det finns återigen många som är tryggast på sjukhus, men har de tilliten till sin kropps förmåga att föda? Får de det stöd de behöver när de kommer in? Litar de på att partnern ska komma ihåg allt som skulle göras i de olika faserna? Har partnern sett hur det ser ut i verkligheten när nya föräldrar och barn föds eller är det bara mamman som kollat på alla Youtube klipp?
Nu generaliserar jag men det finns en poäng. Forskning jag har läst när det kommer till att äta upp sin moder/fosterkaka visar att vi har visst ätit upp den genom tiderna men när förlossningen för många blev ett socialt event så fick vi allt vi behövde av våra nära och kära runtomkring. De som anlitar mig känner ofta ett behov av att kakan ska finnas tillgänglig för konsumtion. Jag tycker att det är bra att de lyssnar på kroppen. Den har ofta saker att berätta och många är dåliga på att lyssna inåt nuförtiden 🙂