Ge mer!

Fick precis ett länktips från två hjälpmammor. En text från ABC Nättidning.
Klistrar in texten här om länken pajar:
Augusti 2005
Att ge barn mer
Att ge barn mer än de ber om är en princip jag kom på när min äldste son Matthew var ungefär 13 månader och jag blev gravid igen. Jag var trött och mådde ofta illa och att ta hand om honom gjorde mig ännu tröttare. På kvällen ramlade jag i säng bara för att väckas tre-fyra gånger per natt för ”tutte”. På morgonen kände jag mig oftare tröttare än när jag hade lagt mig.
Mina vänner, mina släktingar, min barnläkare, alla hade de samma lösning – avvänj honom. Jag visste att jag var tvungen att göra detta långsamt, så jag försökte avleda honom när han ville amma med hjälp av leksaker, sånger och olika mumsbitar. När jag ammade honom, försökte jag få slut på det fort ”Nu är du färdig!”. Och han minskade sin amning på dagtid – bara för att öka antalet amningar på natten.
Då försökte jag minska nattamningarna genom att mjukt säga ”Nej” eller ”tutten ska sova nu” och så masserade jag hans rygg och hoppades att han skulle somna. Men ju mer jag försökte knuffa undan honom, desto mer desperat blev han när det gällde amning. Efter några veckor hade nattamningarna ökat till fem-sex gånger per natt och jag var ännu tröttare av mina försöka att avleda honom.
Till slut en natt sa jag ”Nu ska du få amma så mycket du orkar så att du tröttnar på det!” På dagtid slutade jag med att försöka avleda honom och började erbjuda bröstet oftare. Det räckte med att han tittade åt mitt håll så lyfte jag på tröjan. Minsta lilla knyst från honom, och jag erbjöd bröstet. På natten sov jag naken för att underlätta för hans nattamningar. Och istället för att göra amningsstunden kort, började jag gosa mera med honom, prata med honom och låta honom ligga vid bröstet så länge han ville. Jag gick t.o.m. så långt att när han släppte bröstet frågade jag om inte han ville ha mer.
I början var han förvånad. Han klättrade ivrigt upp i mitt knä varje gång jag erbjöd bröstet och ofta däremellan. Första natten ammade han säkert tio-tolv gånger, nästan mer än när han var nyfödd. Men efter tre-fyra dagar hände något märkligt. Matthew började säga nej ibland när jag erbjöd bröstet. Nu när han visste att han kunde amma så ofta han ville, så ville han inte så mycket längre. Och den känsla av desperation som jag hade plågats med försvann. Han började amma mindre ofta på natten och vid det laget hans lilla syster föddes sov han ofta igenom hela natten utan att amma.
Jag tror att vi ofta uppmuntras att ge våra barn det minsta möjliga, speciellt våra bebisar. Om de inte kräver att bli burna, låt dem ligga i en bärstol eller i spjälsängen säger folk. Om bebisen gråter och är hungrig, stoppa in en napp och vänta tills det spottar ut den och gråter riktigt högt, innan du ger mat. Om du kan avleda ditt barn med leksaker eller kex, då är inte amning viktigt. Småbarn behöver inte amning.
Men jag tror att barn behöver mer än det minimum vi kan ge dem. Det är den extra omvårdnaden som förmedlar kärlek.
Ett annat tydligt exempel för mig handlade om när min yngste son Jeremy var fem år. Jag hade nyss skilt mig och barnen och jag hade börjat lära oss att klara oss själva. Jeremy hade sovit i egen säng i ungefär ett år, men när vi flyttade till vårt nya hus ville han sova hos mig igen. Jag lät honom sova där några nätter, men sen tänkte jag att han borde gå tillbaka till sin egen säng.
För att hjälpa honom satt jag vid hans säng på kvällarna och läste eller låg brevid honom tills han somnade. Jag försökte också få honom att sova hos sina syskon eller på en madrass på golvet i mitt rum. Han protesterade sällan men samtidigt var han tydlig med att han ville sova hos mig. Ofta blev jag trött och frusterad av situationen och ibland slutade det med att han kröp in i min säng vid gryningen.
Detta pågick – pinsamt nog – i ett par år. Då bestämde jag att han kunde sova hos mig varannan natt. Det fungerade … på sätt och vis. Jeremy klättrade glatt upp i min säng och sov gott varannan natt. Fast han visste då att det var en kompromiss, något jag egentligen inte ville. Och varannan natt suckade han ”jag får väl sova i min egen säng” och tittade på mig med ledsna ögon.
Till slut en kväll när jag såg hans ledsna ansikte insåg jag vad jag höll på med. Jag drog tillbaka täcket och sa ”Kom hit!” Han tittade på mig chockad. Och så lös ögonen upp. ”Vill du verkligen att jag ska sova hos dig?” Jag nickade. Han klättrade upp i sängen, la sig tätt intill mig och hela ansiktet lös.
Jag låg länge vaken och tänkte. Jag hade hört glädje och förundran i hans röst när jag bjöd in honom i sängen. Varför hade jag lagt ner så mycket energi med att försöka få honom att sova ensam? Det var ju inte som om jag inte ville ha honom där – faktiskt sov jag bättre med honom brevid mig. Det var bara att jag hade trott att han var för gammal för att sova med sin mamma. Jag hade oroat mig om vad andra skulle tycka. När jag såg hur glad han blev, bestämde jag mig för att han skulle få ligga hos mig så länge han ville.
Jeremy sov hos mig varje natt i över ett år. Under det året utvecklades han otroligt. Skilsmässan hade varit tuffare för honom än de större barnen och han hade haft svårt att få nya vänner och rota sig i vårt nya hem. Men hans glädje över att få sova hos mig spred sig till andra områden i hans liv, det gick bättre för honom i skolan, han fick ett gäng nya kompisar och han började delta i olika fritidssysselsättningar.
Till slut bestämde min son att han inte ville sova hos mig längre. Ibland kom han tillbaka när han var frusen eller om han var sjuk. Han vet att han får komma närsomhelst.
av Teresa Pitman