Jag har haft lite diskussioner hit och dit efter mitt senaste uppdrag som tog lite tid. Jag är egentligen inte kluven, jag vet hur jag vill ha det men man kan ju alltid vrida och vända på saker och ting för att få nya idéer.
Jag skriver kontrakt med mina familjer, där står bland annat att jag har en inställelsetid och att det är föräldrarna som skall kontakta mig när de vill ha mig på plats. En del doulor har skrivet att en barnmorska skall ha konstaterat att förlossningen är igång. Men då tycker jag att doula-grejen faller. Jag vill ju gärna att mamman är i hemmets mörka, tysta, trygga, lugna, vrå så länge som möjligt. Att mamman inte skall behöva förflytta sig mer än nödvändigt. ”Man flyttar aldrig en ko som kalvar”. Jag gillar det uttrycket.
Denna, som andra gånger, åkte jag sent på natten, eller tidigt på morgonen, beroende på hur man ser det. Bebisen kom nästföljande förmiddag, strax före lunch. Det är klart att jag var trött mot slutet. Men jag lovar att föräldrarna var MYCKET tröttare!
När jag förstod att det skulle ta tid kunde jag kanske ringt en kollega som kunde kommit och ”backat” för mig, så jag kunde sovit ett par timmar. Men då missar jag ju viktig progress. Så himla svårt att avväga. Men föräldrar skulle nog inte säga nej om jag hade bett att få vila en stund. Men hela tiden kände jag att vi hade ett flow. Det är svårt att avbryta. Och gångerna det blir utdraget är få. Jag uppskattar ju att föräldrarna låter mig dela tiden med dem. Att jag får vara med denna heliga stund.
Jag skriver kontrakt med mina familjer, där står bland annat att jag har en inställelsetid och att det är föräldrarna som skall kontakta mig när de vill ha mig på plats. En del doulor har skrivet att en barnmorska skall ha konstaterat att förlossningen är igång. Men då tycker jag att doula-grejen faller. Jag vill ju gärna att mamman är i hemmets mörka, tysta, trygga, lugna, vrå så länge som möjligt. Att mamman inte skall behöva förflytta sig mer än nödvändigt. ”Man flyttar aldrig en ko som kalvar”. Jag gillar det uttrycket.
Denna, som andra gånger, åkte jag sent på natten, eller tidigt på morgonen, beroende på hur man ser det. Bebisen kom nästföljande förmiddag, strax före lunch. Det är klart att jag var trött mot slutet. Men jag lovar att föräldrarna var MYCKET tröttare!
När jag förstod att det skulle ta tid kunde jag kanske ringt en kollega som kunde kommit och ”backat” för mig, så jag kunde sovit ett par timmar. Men då missar jag ju viktig progress. Så himla svårt att avväga. Men föräldrar skulle nog inte säga nej om jag hade bett att få vila en stund. Men hela tiden kände jag att vi hade ett flow. Det är svårt att avbryta. Och gångerna det blir utdraget är få. Jag uppskattar ju att föräldrarna låter mig dela tiden med dem. Att jag får vara med denna heliga stund.