Nu har jag varit både på BB och på förlossningen och praktiserat.
Alla frågar hur det är och hur det känns och många tror att det är himmelriket att få se barn födas på löpande band.
Visst, varje förlossning är, och känns verkligen unik. Men ju fler födande kvinnor jag träffar ju mer märker jag hur lyckligt lottad jag är som hittade min grej:
DOULA
Det är min plats, mitt kall. Jag trodde en gång i min ungdom att det var förlossningsbarnmorska jag ville bli. De som tror det borde vara med under några förlossningar på sjukhus och kolla om det verkligen var det de ville.
På sjukhuset saknar jag relationen med föräldrarna. Som doula ger jag mig hän den födande och finns där som hennes stöd. Behöver den medföljande partnern stöd i sitt stöd till den födande finns jag där för dem. Jag behöver inte bekymra mig om tiden, hur barnet mår etc. Vi är bara här och nu. Tar varje värk när den kommer.
Nu skall jag njuta av mitt senaste uppdrag och väntar med spänning på nästa!
Jag finns här för er!
*gillar*