Jag har fått en historia av en familj jag doulade. Det var Doulauppdrag 9. Här kommer den!
Att ha Doula.
När jag blev gravid var i början allt vårt fokus på att njuta av graviditeten. Men så småningom började jag inse att jag faktiskt skulle föda barn… och började förbereda mig för det.
Böcker och yoga till att börja med, vilket fick mig att inse att en avslappnad kvinna ger en lättare förlossning. För längesedan hade jag hört att om man under sin förlossning har med sin mamma eller någon annan kvinna så blir det lättare att föda. Det kändes naturligt för mig att det var så – eftersom en kvinna som fött barn på ett helt annat sätt kan leva sig in i det man upplever och kan vara en annan form av stöd än den älskade mannen.
Då skulle ju barnmorskan kunna räcka kan man tycka – men man vet ju faktiskt inte vem det är man får eller hur många man får träffa, om förlossningen skulle dra ut på tiden, och att vara utlämnad till en ny person mitt i förlossningsarbetet kändes verkligen inte som något jag ville.
För mig gav detta en känsla av otrygghet och ju mer jag tänkte på förlossningen desto mer insåg jag att tryggheten var det centrala för mig.
Att det skulle göra ont var ju oundvikligt, och jag bestämde mig rätt så snart för att försöka möta och hantera smärtan istället för att önska bort den. Den biten var för mig inte det svåra, insåg jag – utan den känsla av otrygghet jag skulle kunna uppleva om det blev så att förlossningen drog ut på tiden och jag fick träffa många olika barnmorskor. Mot bakgrund av detta var Doula ett självklart val.
Min sambo var först ganska tveksam till att ha med en Doula – eftersom det ju var någon vi inte kände. Det argumentet är något jag hört från en hel del.
Men barnmorskorna då? Dem känner man ju verkligen inte. Doulan har man ju faktiskt träffat innan förlossningen, och haft möjlighet att bilda sig en uppfattning om. (Vi träffade två stycken innan vi bestämde oss för den ena av dem.)
Efteråt har jag funderat på det där och undrar om det är så att barnmorskorna med den i Sverige vanliga medicinska distansen är något känt. De kommer och gör sitt pass och går sedan. Det är vi vana vid. Men att ha någon med både innan och under hela förlossningen på ett Doulavis är nog kanske litet osvenskt.
Doulan, som vi hade, hade för övrigt en alltigenom professionell approach till sitt uppdrag – men utan att vara ”medicinskt distanserad”. Det går alldeles utmärkt att vara engagerad och personligt närvarande utan att det blir sliskigt eller fel. Vi träffade henne tre gånger innan förlossningen och en gång efter. Det var så skönt att jag visste vem en av dem var som skulle vara med och hjälpa mig, sambon och vårt barn i den största upplevelsen i livet.
Hur som helst så hängde sambon på idén ganska snart han också. I efterhand tror jag att vår Doula var till stöd lika mycket för honom. Han behövde inte känna att han stod själv med ansvaret i en situation som var så känslosam och så fokuserad på det kvinnliga, utan kunde slappna av mer och ägna sig åt att älska mig, stötta mig med sin närvaro och vara trygg i att det fanns någon med som varit med om förlossningar tidigare och som pratade med personalen när det var något som behövdes sägas. (I den mån jag inte själv röt ifrån vill säga… 😉 )
Att han kunde känna sig lugnare gjorde honom till ett än bättre stöd för mig.
Hon tog lugnt och bestämt över befälet ibland och sade till exempel till sambon att sova litet. Något han faktiskt lyckades med tack vare att han kunde vara trygg i att Doulan fanns där för mig medan han sov.
Vår förlossning drog ut på tiden – så min farhåga om flera barnmorskor besannades. Vi betade av fyra barnmorskor in alles vilket var ganska jobbigt. Jag upplevde att jag knöt an och lämnade över mig, speciellt till en av dem och när hon skulle gå blev det ganska jobbigt, men hade blivit mycket jobbigare och mer stressande om barnmorskan varit den enda personen vi hade.
Nu hade vi ju Doulan där – så tryggheten försvann inte med barnmorskan som gick hem. Doulan blev en person vars röst jag blev bekant med som något konstant, tryggt och känt, och som fokuserade mina tankar på att hela tiden vara lugn och avslappnad i min kropp och hitta den kraften som bor där.
Mot slutet av förlossningen var jag otroligt trött och fick panik över att inte orka. Sambon såg och smittades, såklart, av min panik. Att ha en Doula i det läget – som varit med hela förlossningen, som såg, förstod, och gick och sade till personalen att ”nu orkar hon inte mer”… Det var GULD värt!
När sonen till slut tittade fram, blev det litet dramatiskt och personalen sprang iväg med honom direkt. Då var det också skönt att ha med Doulan som fanns kvar hos mig, medan sambon kunde gå med sonen utan att behöva känna att jag var ensam.
I efterhand är jag så oerhört glad över att sambon kunde följa med vår son. I besvikelsen och sorgen över att inte ha fått upp vårt barn på bröstet, som var min målbild, så blev det oerhört viktigt för mig att veta att min sambo var med honom och inte bara en massa främmande människor.
Några veckor efter förlossningen träffade vi vår Doula en gång till och fick möjlighet att både uttrycka vår tacksamhet för hennes arbete men också prata om förlossningen och hur vi upplevt den. Det blev som ett bra avslut på vår Doulakontakt.
Men blir det en bebis till så kommer vi definitivt höra av oss till henne igen!