Alltså WOW liksom. Det finns mycket med den hära historien som man kan liksom spricka av glädje av men jag vill dela två kommentarer.
Jag viskade till barnmorskan att nu fick hon ju bjuda på tårta eftersom hon tog emot barnet utan handskar. Hon tittar saligt på mig, ler ännu större och säger:
”Det är det absolut BÄSTA som finns att fånga ett barn utan handskar! Det är värt all tårta i världen!”
Den blicken barnmorskan FORTFARANDE hade två timmar senare ute på expeditionen, när hon skulle gått hem för länge, länge sedan, den är helt klart obetalbar. Luften var liksom mättad av oxytocin.
Mamman sa, med barnet på bröstet och ett jätteleende på läpparna:
”Jag är rätt stolt faktiskt… Liksom pinsamt mallig!”
Alltså den känslan jag hade i kroppen när jag for därifrån, den var som … reflex! Det var som en smakexplosion i munnen, ett fyrverkeri på nyår, en champagne vid en invigning, en första kyss som gifta, en varm sommardag efter en lång vinter, ett dopp i snön när man egentligen ska sitta i bastun, ett kärt återseende i välkomsthallen… Den känslan plockar jag gärna fram igen 🙂
