Härligt inlägg från en annan blogg! OM det mot förmodan skulle försvinna så lägger jag texten här, men klicka på länken och läs kommentarerna vettja!
Apr 9 2012
Snart ska jag blogga om något annat än amning. Snart.
Men först detta viktiga:
Det är fullt möjligt att amma i nästan 20 månader utan problem. Jag vill att ni ska veta det, jag vill att den informationen ska finnas ute på internet. Inte för att provocera alla er som har haft stora eller små problem med amningen. Utan för att inspirera er som kanske funderar över om ni överhuvudtaget ska våga amma – igen, eller för första gången. Det måste inte vara jättesvårt.
Vad som avgör om det fungerar problemfritt är inte jag kvinna nog att avgöra. Det handlar sannolikt mycket om tur. Ungefär som att det finns kvinnor som föder relativt smärtfritt, eller kvinnor som aldrig har haft mensvärk någonsin i hela sitt liv. Kroppar fungerar olika, helt enkelt. Men somligt i det tror jag att man kan påverka själv, om man har kunskapen om det.
Så här kommer mina erfarenheter för dig som är intresserad:
När Esme kom upp på mitt bröst direkt efter förlossningen hittade hon efter en stund fram till min vänstra bröstvårta. Jag hjälpte henne att få tag om det – även om jag innan läst att nyfödingar klarar detta alldeles utmärkt själva. Vi kan skylla min handgriplighet på viss förvirring efter förlossningen. Hursomhelst grep hon tag, om än lite snett. Fast jag märkte det knappt, inte förrän en barnmorska några timmar senare frågade om blåmärket på mitt bröst var ett födelsemärke.
Under de två dygn som vi var på patienthotellet efter förlossningen kom det in personal med jämna mellanrum och intresserade sig för amningen. Dom hade lite olika råd och idéer och för en stund blev jag stressad när det sagts att Esme borde amma i tio minuter – en kvart åt gången. Hon släppte ju taget efter bara några minuter. Turligt nog förklarade då nästa barnmorska att en nyfödds mage är så yttepytteliten att längden på amningarna var helt som den skulle. Dessutom lyssnade hon noga på hur det lät när Esme ammade, så att jag lärde mig att det var tre sug – ett svälj, tre sug – ett svälj. Det hade jag nog aldrig listat ut på egen hand, men det var en skön bekräftelse på att mitt barn verkligen åt. Jag tror att det hjälpte mig att slappna av, i kombination med att samtliga barnmorskor som tittade på oss berömde Esme för hennes ordentliga tag. Avslappning främjar utdrivningsreflexen som gör att mjölken kommer ut, läste jag senare.
När vi kom hem tyckte jag att det sved lite på mina bröstvårtor, särskilt det vänstra. Jag smorde in mig med lite olja mellan amningarna och svedan gick över snabbt. Hur snabbt minns jag inte, men det kan ju inte ha handlat om mer än någon vecka. Jag var egentligen inte särskilt inläst på amning men väldigt lycklig över att det hela hade kommit igång bra, och jag tvekade inte att amma precis så ofta som Esme verkade behöva. Ibland under dessa första tre veckor, då min man också var hemma med oss, undrade han om hon ”verkligen behövde” äta igen. Jag är glad att jag stod på mig och fortsatte att erbjuda bröstet så fort Esme gnällde. Senare har jag nämligen förstått att just detta att strunta i allt vad klockor och antal amningar per dygn heter, gör att bebisen får en chans att suga på brösten så ofta hen vill, vilket i sin tur stimulerar igång mjölkproduktionen. Hur stabil den blir framöver avgörs till stor del under just den första tiden.
Ytterligare en amningsfrämjande faktor som vi jobbade med under hennes första halvår var att inte ge Esme napp. Vi fick lite påtryckningar från omgivningen som verkade tycka att det var fel mot barnet (och kanske lite besvärande för dom själva…) att inte låta henne tillfredsställa sitt sugbehov med hjälp av en napp. I stället sög hon ju på mig, och var mycket i våra famnar. Esme var inte den typen av bebis som man bara la ifrån sig lite varstans (de barnen finns ju verkligen också, det där verkar vara oerhört individuellt) och det är klart att det fanns stunder då det hade varit härligt att ha händerna fria. Men vi hade sjal och bärsele och dessutom visste vi ju faktiskt inget annat.
Esme gick upp väldigt fint i vikt av min mjölk men vi köpte ändå en flaska för att ha möjligheten att låta min man ge henne mjölk ibland. Jag tror att vi även köpte någon förpackning ersättning, men Esme accepterade inte flaskan alls. Jag var nog inte så engagerad i det här, eftersom jag tyckte att det fungerade så smidigt att amma. Annars kanske jag hade fokuserat mer på att lära mig handpumpa eller pumpa med maskin, få Esme att vänja sig vid flaska etc. Det är möjligt att denna min lathet också främjade amningen, eftersom vissa barn kan bli lite bekväma när de väl vant sig vid flaska. Vätskan kommer helt enkelt lättare ur en napp, än ur ett bröst.
En kväll när Esme var dryga halvåret gjorde det faktiskt ont i mitt bröst (återigen det vänstra – jag tror inte att det är en slump att det lilla besvär jag upplevde alltid var med samma bröst, det är nog ofta så) så jag bestämde mig för att enbart amma på det bröstet under natten. Det kändes helt enkelt som att det hade tjocknat till lite på ena sidan av bröstet, kanske hade det gått för lång tid sedan jag senast ammade henne på det. Ett smart trick i såna här lägen är att placera barnet så att dess underkäke om möjligt masserar den punkt på bröstet som smärtar. Just det hjälpte faktiskt mig. Den natten kunde jag verkligen känna hur Esme sög bort det onda och på morgonen var allt som det skulle igen.
Smakportioner kändes lite spännande och jag läste att det skulle finnas ett så kallat smakfönster nånstans kring halvåret, så strax efter hennes halvårsdag fick Esme sin första laddning kokt potatis med bröstmjölk. Hon tyckte inte att det var någon höjdare. Men vi fortsatte och hon smuttade sig igenom morot och majs och lite annat i puréform under de kommande månaderna. Vi tog det långsamt och jag drog inte ner på ammandet eftersom hon fick i sig så lite av det andra, men såhär efteråt skulle vi nog ha struntat i puréträsket helt och hållet. Det var ju rätt tydligt att just det här barnet inte var så intresserad, inte då ännu. Ärligt talat förstår jag inte nu varför alla barn skulle ha nåt slags magisk period av matintresse som man absolut inte får missa, när det ju är väldigt lätt att se om ett barn på riktigt är nyfiket på vad andra stoppar i sig eller inte. Esmes egentliga intresse kom helt enkelt senare, men någon storätare är hon faktiskt inte ens idag, vid nästan 20 månader fyllda.
En bra sak under den här perioden var att jag i alla fall läst mig till att bröstmjölken visst är näringsrik nog för en halvåring – och större bebisar än så. Att det skulle bli urvattnat med tiden är helt enkelt en myt. Esme fick visserligen sovnapp eftersom nätterna börjat bli alldeles ohållbara, men hon gillade fortfarande inte nappflaska. Välling spottade hon ut och grötmängderna vi fick i henne var inte mycket att hurra för. Jag valde att lita på att min mjölk inte var sämre än industriframställd mat och så tuffade det på.
Egentligen var det först kring året som BVC reagerade på att Esmes viktkurva börjat plana ut. Jag blev förstås orolig men gick hem och läste på och insåg att kurvorna för ammade barn ser lite annorlunda ut än de kurvor som BVC jobbar efter. Barn som ammas är ofta smalare och det var det som började synas när Esme blev mer rörlig. Vi diskuterade egentligen aldrig amningen i klartext med vår BVC-sköterska, men jag förstod att hon utgick från att den snart skulle avslutas. Dessutom skulle jag ju börja jobba heltid efter Esmes ettårsdag.
Inför denna förändring var min man orolig för hur det skulle bli att hantera ett barn som plötsligt inte skulle få amma som hon var van längre. Men Esme accepterade läget utan något problem. Jag fortsatte i stället att amma på kvällar och nätter, när jag hade tillfälle helt enkelt. Mina bröst fogade sig också enkelt till förändringen, även om det alltid spände lite extra på måndagarna efter fria amningshelger. Den enda nackdelen med det här arrangemanget skulle märkas först senare, och det var den ackumulerade trötthet som skulle komma att ta ut sin rätt så småningom. Även om Esme och jag började samsova för att ammandet skulle orsaka så små sömnavbrott för oss båda som möjligt, blev jag förstås tröttare när jag inte längre kunde sova på dagarna.
Esme började få tänder vid halvåret och då var jag orolig för hur det skulle kännas för mig. Hon bet mig vid några tillfällen och det gjorde fruktansvärt ont. Men snabbt nog lärde hon sig att vara försiktig och eventuella nafsanden skedde endast av misstag. Visst kändes det annorlunda ju fler tänder hon fick, men särskilt obekvämt tyckte jag nog inte att det blev förrän hörntänderna kom kring 18 månaders ålder. Dom var så väldigt spetsiga och vassa. En annan aspekt på att nattamma ett barn med tänder är ju eventuella problem med karies. Man ska ju inte nattäta för tändernas skull hävdar vissa. Men en bröstvårta hamnar långt bak i munnen och mjölken kommer nödvändigtvis inte ens i kontakt med tänderna i någon större utsträckning. Dessutom är bröstmjölk inte kariesframkallande på samma sätt som exempelvis välling, som ju många ändå väljer att ge till sina barn även nattetid. Alltså kände jag mig trygg med att fortsätta amma även ur denna aspekt.
Det som huvudsakligen gjorde att jag nu slutligen valde att avvänja Esme från brösten, trots att de under hela hennes liv tjänat som så bra källor till näring, närhet, tröst och kärlek, är att våra nätter efter 18 månader började bli ohållbara. Dryga månaden innan avslutet vaknade hon i snitt en gång i timmen och blev inte längre per automatik nöjd så fort hon fick bröstet. Hon verkade frustrerad och jag började undra om hon inte blev mer störd av växlandet mellan bröst och napp, än vad hon fick ut av det. Själv började jag i alla fall krokna och tappa tålamodet.
Så vi avslutade. Hur det gick till kan ni ju läsa här nedan. För Esmes del var det kanske inte jätteroligt med ett plötsligt avbrott, kanske hade hon släppt taget helt utan gråt om hon fått avvänja sig mer successivt. Men för min del hade nog tiden för en långsam avvänjning redan passerats. Jag behövde verkligen få sova själv. Och på tre nätter har hon vant sig, likaså mina bröst. Det spände rejält i dom de första två dygnen, så vid två tillfällen använde jag min gamla handpump för att lätta på det värsta trycket. Nu fyra dygn efter den sista amningen känner jag just ingenting. Förmodligen skulle det fortfarande komma mjölk om jag provocerade fram det, men det känns i kroppen som att det löser sig av sig självt.
Fantastiska kropp, och fantastiska möjlighet att få uppleva vad det är att amma. Visst finns det somligt jag skulle göra annorlunda om jag fick chansen, men på det stora hela är jag bara så glad att Esme och jag fick dessa 20 månader av intuitiv närhet och tvåsamhet. Det har på det hela taget varit ljuvligt.