Jag jobbar på sjukhus.
När man jobbar på sjukhus får man vara med om glädje och sorg. Nya liv tänds och gamla liv släcks. Ibland släcks livets låga för tidigt. Ibland alldeles för tidigt. Ibland innan den ens har börjat stråla med sin klara, varma låga.
Det är vardag på sjukhus. Man skall klara av det. Man förväntas i viss mån klara av det. Fast man får känna. Men det finns ingen tid för glädje och ingen tid för sorg. Man kan inte gå och glädjas och fira för att barn föds. Jag jobbar ju på förlossningen. Där föds kanske 10 barn på ett pass. Man måste hålla sig till rutinerna ändå.
Om man arbetar på en avdelning där någon dör, då kan inte personalen sitta och lipa i personalrummet hela dagen, även om man tycker det är hemskt och sorgligt. Man måste städa rum och bädda sängar, dela ut matbrickor och plocka in förrådet, svara på ringningar och hjälpa någon på med tröjan, ta blodprov och gå till Tansfusionsmedicin.
Om någon dör, då kan inte personalen vara för empatiska, för känslomässiga, gråta och gå hem. Klart man känner för en familj om någon går bort, dör, avlider, omkommer… Slutar man med det kanske man borde söka sig vidare. Hitta på något annat. Men man kan inte ligga vaken om nätterna och grubbla på ifall någon skall dö, det är ju sånt som händer i livet. Livet blir ju inget liv om vi inte lever det. Man kan inte leva om man tror man ska dö hela tiden. Dör gör vi alla förr eller senare.
Jag minns när min pappa dog. Vi for till sjukhuset samma eftermiddag för att titta och ta farväl. Han låg där så fin och alldeles vanlig i sina myskläder som han alltid hade hemma efter jobbet. Han var fortfarande varm under hakan. Klart vi grät. Mamma, jag och farmor. Jag minns inte vilka fler som var där då, men jag minns att sjuksystern som var med oss fällde en tår. Jag minns det med glädje i hjärtat, hon brydde sig, hon var också ledsen för att vår pappa var död och oåterkallelig. Hon var inte en i mängden. Hon var någon.
Jag menar inte att personalen skall sitta och gråta, men handskar och blodprov är inte min grej, jag vill ha en relation med personerna, individerna, människorna jag jobbar med, för…
Är imponerad av det arbete Jutta Kjaerbeck har gjort genom åren, men måste jag utbilda mig till sjuksköterska och barnmorska för att stötta föräldrar i sorg? Eller räcker det att vara doula? Är jag dödsdoula om jag stöttar föräldrar vars barn har dött i magen?